Fjärde gåvan gav vingar ...

Jag öppnade dörren till Färgargården. 

Där satt de. Alla mina, så kallade, nya skrivarvänner. De som förväntades ha samma stora intresse som jag. Hade de där långhåriga, runda, smala, korthåriga, fräkniga, som satt runt bordet, samma skrivarbehov och längtan att formulera bokstäver? Få ord på pränt som jag? Hade de också berättelser att berätta som bara skrek att få komma ut? Något att säga och förmedla som bara pockar? En inre längtan att beröra och beröras?

Efter en kort presentation insåg jag nervöst. De flesta hade lång erfarenhet av skrivarbranschen och väldigt mycket mer med sig i sin väska än jag. Mina tankar och ord var säkert ingenting i jämförelse med deras vilda fantasi. Det skakade om. Gjorde mig och min vän ännu mer osäker. 

Vad gjorde vi där? Hade vi hamnat helt galet fel? Jag som bara var nyfiken, ville och trånade efter att lära mig skrivarkonsten. Längtan inom mig att få ner de där orden och bara få se dem på papper. Glädjas över hur bokstäverna glimmade tillbaka mot mig i en underbar skapande kedja, som bildade oemotståndliga meningar, berörande för mig och den som eventuellt ville läsa. Det var min längtan. Just då.

Underbara Kim tog oss precis där var och en befann sig, förflyttade oss med på vår egen resa genom författarlandet. Skapade vägar som gjorde det möjligt för oss alla att mötas och teckna magiska berättelser.

Vi lärde oss enormt mycket den där helgen. Vi skrev, vi svettades, vi grät, skrattade och rös. Övade dialog, händelser, gestaltning, skapade färg, form och frihet i vårt skrivande. Vår fantastiska Kim gav av hela sin trygghet, tilltro och kunskap. Gav oss plats att bara flyta runt i ett stort böljande hav av möjligheter för att finna oss själva i skrivandet. Gav oss utrymme att växa. För att finna glädjen, lusten, kreativiteten och möjligheten att få ner det som kokade inom oss på det sätt som vi själva kände blev bäst. Hon gav oss alla mod och framförallt mig en stor spark så självkänslan flög högt i takt med orden jag skapade.

En sen kväll visade jag henne en kort berättelse jag gjort sedan tidigare, som jag själv inte visste vad det var. Hon log med en underfundiga min och blicken fäst på min dator:

”Lotta, du har gjort en fantastisk mikronovell. Den är klar så här, du behöver inte göra något åt den. Den är jättebra”. Min haka hängde långt ner i golvet och häpnad vibrerade i hela min kropp.

Jag slog mig för pannan och log. Det var en mikronovell jag skrivit. Det var inget dravel. Det var något som var värt att läsas. Min tro på mig själv växte. 

Dagen därpå säger Kim med värme de där orden som jag aldrig kommer att glömma: 

”Jag sa till min man Jan igår kväll. Den där texten jag läste. Det var skrivet av en färdig författare ”. 

En gåva på mitt pärlband som gnistrade så stark var påträtt och mitt hjärta bultade starkare än någonsin …

https://www.youtube.com/watch?v=ap_pHPHcslQ

Idel Strålstjärna