Jag öppnade dörren till Färgargården.
Där satt de. Alla mina,
så kallade, nya skrivarvänner. De som förväntades ha samma stora intresse som
jag. Hade de där långhåriga, runda, smala, korthåriga, fräkniga, som satt runt
bordet, samma skrivarbehov och längtan att formulera bokstäver? Få ord på pränt
som jag? Hade de också berättelser att berätta som bara skrek att få komma ut?
Något att säga och förmedla som bara pockar? En inre längtan att beröra och
beröras?
Efter en kort presentation insåg jag nervöst. De flesta hade
lång erfarenhet av skrivarbranschen och väldigt mycket mer med sig i sin väska
än jag. Mina tankar och ord var säkert ingenting i jämförelse med deras vilda
fantasi. Det skakade om. Gjorde mig och min vän ännu mer osäker.
Underbara Kim tog oss precis där var och en befann sig, förflyttade
oss med på vår egen resa genom författarlandet. Skapade vägar som gjorde det
möjligt för oss alla att mötas och teckna magiska berättelser.
Vi lärde oss enormt mycket den där helgen. Vi skrev, vi
svettades, vi grät, skrattade och rös. Övade dialog, händelser, gestaltning,
skapade färg, form och frihet i vårt skrivande. Vår fantastiska Kim gav av hela
sin trygghet, tilltro och kunskap. Gav oss plats att bara flyta runt i ett
stort böljande hav av möjligheter för att finna oss själva i skrivandet. Gav
oss utrymme att växa. För att finna glädjen, lusten, kreativiteten och möjligheten
att få ner det som kokade inom oss på det sätt som vi själva kände blev bäst.
Hon gav oss alla mod och framförallt mig en stor spark så självkänslan flög
högt i takt med orden jag skapade.
En sen kväll visade jag henne en kort berättelse jag gjort sedan
tidigare, som jag själv inte visste vad det var. Hon log med en underfundiga
min och blicken fäst på min dator:
”Lotta, du har gjort en fantastisk
mikronovell. Den är klar så här, du behöver inte göra något åt den. Den är
jättebra”. Min haka hängde långt ner i golvet och häpnad vibrerade i hela min
kropp.
Jag slog mig för pannan och log. Det var en mikronovell jag
skrivit. Det var inget dravel. Det var något som var värt att läsas. Min tro på
mig själv växte.
Dagen därpå säger Kim med värme de där orden som jag aldrig
kommer att glömma:
”Jag sa till min man Jan igår kväll. Den där texten jag läste.
Det var skrivet av en färdig författare ”.
En gåva på mitt pärlband som
gnistrade så stark var påträtt och mitt hjärta bultade starkare än någonsin …
https://www.youtube.com/watch?v=ap_pHPHcslQ
Idel Strålstjärna
Bra mamma;)
SvaraRaderaÅh, så härligt! Fint inlägg ❤️😀
SvaraRaderaJättefina ord. Delar de imorgon på min blogg. Hoppas det är okej.
SvaraRaderaKram Kim :-) <3
Härligt Lotta!��
SvaraRadera